… är närmast surrealistisk. Visa (ESTA) ansöker du om på nätet. Och uppger namn, numme, passnummer, vistelsens längd, adress på iaf första boendet samt bedyrar på heder och samvete attribut är en snäll människa som absolut inte kommer att ta in något otillåtet i landet.
Sedan uppger du i princip samma radda uppgifter när du checkar in på flyget. Och så är det dubbel Security Check på flygplatsen i Frankfurt.
Och när du tillsammans med de övriga 600 passagerarna klämt er ur flygplanet när ni landat på JFK så börjar en riktig prövning:
Gränskontrollen. På amerikansk mark. Alla (utom US citizens) ställer sig i en, lång, kö. Det rör visserligen på sig men det kan ta 2h. Där de sista 20 metrarna tar 45 minuter. Just denna gång berodde det till stora delar på att 4 av 5 öppna gränskontrollstationer plötsligt var obemannade. Sedan gick sista killen också och var borta i 20 min. När du väl är framme hos en Border Patrol Officer så ska det tas fingeravtryck, scannas pass, fotograferas och redovisas vad som ev. införs i landet. Igen.
När du sedan har kommit igenom hela denna snurr är det dags att leta väskor eftersom de kom upp på bandet för 1,5 h sedan och därmed är all information om på vilket band väskorna kom upp på för länge sedan borta från informationstavlorna.
Så, väskorna hittad och du siktar på utgången. ÄNTLIGEN!!! Förutom att du måste stå i ytterligare en kö för att gå igenom en kontroll till. Denna gång enbart för att kontrollera så du inte har ändrat dig och ändå vill föra in olagligheter eller annat som ska förtullas.
Nu. ÄNTLIGEN. På riktigt. Nu återstår bara taxiresan i fredagsrusningen in till Manhattan. Men det är en annan historia.
PS. Jag vet att detta är ett rätt gnälligt inlägg, det blir lätt så när en varit vaken för länge och levt på flygplansmat. Faktum kvarstår dock – det finns enorm förbättringpotentisl i det amerikanska förfarandet kring gränskontrollen. DS.
Berander's Blog 