Katt kräks. Kattkräks. Kattkräk.

När en katt sitter vid ytterdörren och låter som om den pratar med en duktigt packad norrman. Och hostar lite diskret. Då öppnar en raskt ytterdörren.

Det som händer då är att katten går ut och fortsätter pratat fyllenorska tills den blivit nykter. Om det inte blåser ute. Då går katten in i huset istället. Fortfarande med fyllenorsk svada. Hållandes låga ställningar och med framskjutet huvud.

Den som känner katter vet att nu är goda råd dyra, någon har skitit i det blå skåpet och kon står jävlarimig mitt ute på sjöisen.

Den som känner katter börjar därför att lite diskret försöka följa efter och kanske tillochmed fånga den norsktalande katten. Detta kan visa sig vara lättare sagt än gjort. Det kan även väldigt lätt utveckla sig till en hastig promenad, det skulle  rentutav kunna kallas för kattjakt. Av det vildare slaget. Och färden kan, med lite otur gå upp för trappan, och sedan genom hela övervåningen.

Det kan hända att katten under jakten byter dialekt från fyllenorska till ett mer danskt hostande uttryck. Detta alltmedan den springer.

Så, för att göra en rätt hastig historia ännu kortare kan jag meddela att jaga en katt som snackar fyllenorska kan så att säga bli suboptimalt. Kattkräks kan, beroende på kattens hastighet, bli väldigt (väldigtväldigt, faktiskt) långt.

Såhär i efterhand hade nog det slugaste allt varit att helt enkelt bara avvakta att katten kräkts lite lugnt och stillsamt där den satt på klinkersen i entrén, istället för att få kattkräks utspritt längs en 10-meterssträcka på inte helt planslipat trägolv…

Jodå.

Lite trist är det allt – att bloggen nuförtiden mest består av ett stående inslag: julbrevspublikation.

Men det kunds ha varit värre. Det kunde ha varit heldött på riktigt. Nu kanske bloggen inte småmuttrar, men den är iaf inte helt likstel, ännu.

Mitt problem med att fylla bloggen med vardagsbetraktelser är egentligen inte att jag inte har några – jag har massor – men de involverar som regel patienter och då blir det svårt. Det finns som bekant något som heter sekretess och det innebär att jag inte får avslöja något som på minsta vis kan härleda identifikation av en patient.

Detta självklart rätt. Och då får det vara så.

Självklart skulle jag kunna publicera funderingar om politik på lokal, riksnivå eller vad som sker i världen, men jag känner mig inte riktigt kompetent där så jag avstår (ännu så länge iaf). Det gäller att försöka inse sina begränsningar…

Hursomhaver – julbrev, väl bekomme.

Och Häppy Hälg!!!

SJ, SJ, gamle vän…

Sonen har varit i Hufvudstaden, hälsar på Kajsa samt bevittnat Kajsans fars omgiftermål. Allt gott så, han lyckades ta sig upp till Stockholm utan problem och kom på tåget hem. Se’n sket det sig kan man säga…

Det började med att det nog skulle bli tight för honom att hinna med att byta tåg i Göteborg. Hur det slutar/-de vet jag ännu inte då jag i skrivande stund sitter i bilen vid centralen i ett regnigt Göteborg och väntar. Klockan är 00:47 och tåget som lämnade Stockholm ca: 19:30 har precis lämnat Skövde.

Elfel. Tjomän.

Sonen frågade hur SJ kunde hjälpa honom att komma hem, typ taxi eller ngt och de bara ”njae, det kan vi nog inte fixa…”

SJ kommer att få en varm torsk när kundtjänst öppnar imorgon.

****

Då var vi hemma då, 03:30, bara 3h 45min senare än enligt tidtabell.

#sj #trafikverket #suuuuuger

Det var länge sedan…

… och nu menar jag inte ”som jag skrev något här”. Det är iofs sant, men inte ämnet för dagen/natten.

Ämnet är calici, eller misstänkt calici, som N kanske har släpat hem. Han kräktes hemma hos en kompis i eftermiddags och blev sedan hämtad av farmor (tack!). När jag kom hem låg han som en död sill i soffan och glodde på DisneyChannel.

Så, viss tid gick till att kolla honom, få i honom lite vätska och bända honom i säng så småningom. Istället för att plugga.

H hade hela tiden suttit i samma soffa och glott ömsom på datorn, telefonen och ibland en blick på TV:n. Han behövde oxå påminnas om att gå och lägga sig.

Lilla A hade suttit och tittat på andra TV:n (supersociala familjen, jepp), även hon behövde pratas i säng.

Och så, äntligen när huset mer eller mindre lagt sig, tänkte jag få sätta mig för att plugga.

Då, kommer A upp – ”Jag mår inte bra…” Lite frossbrytningar och mycken oro över vad som skulle kunna hända OM hon oxå blev magsjuk precis som storebror. Men efter ytterligare 45 min i soffan var det tydligen över och hon gick och lade sig.

Då kom jag ihåg att jag satte igång en mörk 40° tidigare ikväll – den borde väl vara färdig nu?!?
Går och tittar.
Inte. Var den. Färdig. Den stod och stampade på 65 minuter och tyckte att livet var knas. Så, tömning, funkade. Sköljning, funkade. Samma program igen, fast extra snabbt. Kanske funkar, vi får se i natt eller imorgon…

Ikväll har jag alltså vabbat två barn och en tvättmaskin. Istället för att ha pluggat.

Det var längesedan.

G’natt.

PS. Råkade snubbla över ett gammalt favoritspår med Nils Eriksson, Jag är oändlig från skivan Spår. Hela skivan, liksom efterföljaren Albert, Tyfonen, rekommenderas varmt. DS.

Hoppsan.

Ett år brakade förbi fortare än någon kunde ana, och så är vi här igen – julbrevsdax!

För de glada människor som fått Julbrev 2014 per snigelpost kommer här en rättning:
MHMHM betyder Jesus Christ Superstar, bara så ni vet…

Och väl bekomme, årets digitala upplaga ligger här.

Häppy Hälg.

Så. Julbrev. Ska man lägga på lådan tidigare än 20/12 om man vill att de ska komma fram före Julafton. Nu varar ju den svenska julen traditionellt till 20-dag Knut, då Julen dansas ut, så tekniskt sett är Julen långt ifrån över och därmed ej heller årets Julbrev försenat. En smula senare än vanligt måhända, men inte försent. Och det är ju faktiskt fortfarande 2013. Såatteeeeh.

Här kommer det.

PDF-länk.

Enjoy!

Repris

Joråsåatteeeeh…

Lång dag idag. 08-16:30. Stämplade ut 17:30 (tror jag?) för klockan 13 började det RASA in patienter på akuten! Så från relativt lugn förmiddag var det sedan fullt ös hela vägen in i kaklet, och en bit förbi.

Men jag fick med väskan hem idag. Fast när jag skulle kliva ur bilen tänkte jag att: – Jamen, jag ska ju tillbaka igen om bara 14 timmar, så varför ta in den?

Så jag ska bara gå ut i bilen och hämta glasögon & linsburk, så knoppar jag in se’n. Okej?
Okej.

Nöden har ingen moder.

Jag har sedan länge gått och funderat på hur det står till med min mentala hälsa. Jag har skrivit om det förr här på bloggen, hur jag finner mig gående åt något håll i huset med sammanbitet uttryck och bestämt uppdrag och samtidigt plötsligt inte har en aning om vad det bestämda uppdraget just var? Ungefär lika samtidigt går det sammanbitna uttrycket över i något som mer liknar fundersam fågelholk.

Jag tappar inte bara bort uppdrag, jag tappar även ord…

– LOGARITM!!! Där satt det. Äntligen! Synd att jag inte kom på det för 10 minuter sedan när jag faktiskt hade användning för det… *hm*

En annan utmaning är att få med sig saker man behöver dit man behöver dem, och sedan gärna tillbaka igen. Ett exempel från idag:
Undertecknad är inte längre helt kompis med den sortens linser jag haft de senaste 2-3 åren. Jag blir rätt fort trött, ansträngd & grusig i ögonen på ett sätt jag aldrig blivit tidigare. Det har gått så långt att det händer att jag bär glasögon en hel dag, bara för att jag inte känner mig riktigt ok i ögonen, säg efter ett nattjourpass då haft i linserna hela passet.

Alltså händer det nuförtiden att jag har med mig glasögon och linsburk till jobbet, om jag känner att jag kanske behöver ta ut linserna under ett arbetspass. Så hände idag, att jag hade med mig glasögon & linsburk i väskan till jobbet. När jag skulle gå hem efter passet ikväll (13-21, det sena dagjourpasset) tänkte jag när jag stod i omklädningsrummet att:
– Äsch, jag ska ju hit om 10h igen, varför ska jag släpa väskan framåtilllbaka? Jag kommer knappast att öppna den när jag kommer hem?!?

Så väskan fick stå kvar i skåpet och jag körde hem. Med linser, men utan glasögon och linsburk. Det kanske bör nämnas att jag är såpass närsynt att jag utan hjälpmedel knappt hittar från toaletten till sängen utan glasögon eller linser. Att väskan, med sitt innehåll av optiska hjälpmedel stod kvar på jobbet insåg jag rätt snabbt när jag stod och skulle plocka ut linserna tidigare ikväll.

Vad göra? Visst, jag har månadslinser, så det är väl bara att slänga dem och ta ett par nya imorgon. Men det bär lite emot när jag tog linserna nya bara för ett par dagar sedan även om jag egentligen bara ska använda upp de sista linserna så jag kan köpa nya av en annan sort som visat sig passa mig bättre. Lösningen blir en alternativ linsburk…

Och när jag stod där i badrummet och funderade på hur jag skulle hitta upp till sängen utan glasögon råkade jag hitta mina gamla glasögon – de jag köpte när jag gick på gymnasiet…


Jisses. Gonatt.

Wow.

Time flies when you’re havin’ fun.

Likaså när man har häcken full, i meningen massor att göra… I dagarna har jag gjort färdigt Kirurgiblocket (dvs de första 6 månaderna) i min AT-utbildning. I kirurgin ingår förutom just kirurgi även ortopedi, en pyttesnutt urologi samt i Varbergs fall 2 (eller i bästa fall 3) veckor anestesiologi.

Ortopedin, var kul. Intressant med rörelseapparaten och så. Konsten att kunna snickra ihop folk, i vissa fall byta utslita leder och ibland även ledband. Koolt. Jag är faktiskt inte så dålig på att punktera knän nuförtiden ;P

Kirurgin är fascinerande på sitt sätt. Knasiga tarmar och mycket cancerkirurgi 😦 Jag har sytt lite, men (tack och lov) har jag inte behövt skära i någon. Det kommer säkert en vacker dag inom kirurgia minor (småkirurgi som oftast går att lösa med lokalbedövning och på vårdcentral).

Narkos är förutom att göra preoperativa bedömningar av patienter även själva sövningen med intubering (om det behövs) samt extubering när narkosen avvecklas. Till det kommer även utflykter till psyk. Patienter som är ordentligt deprimerade och som inte hjälps av medicinering kan behandlas med elchocker. Dessa ges givetvis under narkos och då är det narkosläkare och dito sjuksköterskor som ser till att patienterna mår bra under den korta sövningen. Även under elkonverteringar, då hjärtan med förmaksflimmer ska puttas till rätt i takt med hjälp av defibrilleringar (STAND BY, CLEAR! *BZZT*), är det absolut att föredra att de som ska konverteras är under narkos.

Och så ingår IVA. DET, är faktiskt riktigt kul. Men oerhört svårt att beskriva i text, på gott och ont. Det finns ju böcker, tidningar och högvis med artiklar i även detta ämne, för den som verkligen vill förkovra sig…

Så. Nu är det alltså internmedicin som gäller. Märkligt. För när jag äntligen börjar känna att jag har lite koll på kirurgi- & ortopedipatienterna nere på akuten så är det dags att byta till en ny patientkategori. Börja om från början. Fråga primärjour (och ibland bakjour) för minsta bedömning. Grön nybörjare all over again.

Men det har varit roligt och intressant på kirugin och är likaså på internmedicin. Jag ser fram mot att få lära mig mer om de sjuka patienterna. Visserligen är de ortopediska patienterna också sjuka, men problemen och lösningarna där brukar gå ut på att knåpa ihop brutna ben och trasiga/utslitna höfter. Lite samma samma melodi är det med kirurgiska patienter – något är knas och det ska/kan gå att fixa genom att ta bort något och /eller sy ihop. Övriga sjukdomar dessa patienter har lämnas med varm hand vidare till… internmedicin.

Nu var det länges’n jag skrev och vi får se hur lång tid det tar tills nästa inlägg. Frågor och kommentare välkomnas dock ändå 🙂

Laterz!

Jobba…

Sitter och velar mellan att ta en extra nattjour eller ej. Ekonomin behöver matas vs. skönt att sova i egen säng och vara med familjen. Frun tycker ”du bestämmer själv om du orkar”, hur det nu ska tolkas?

…

Nu blev det nog en extra nattjour ändå.

*sjunger* ”Money makes the world go around, the world go around…” Spotify